Jag hade passerat trettio när jag först satte klubban i handen. Andra hade spelat i åratal, deras passningar satt som automatiska rörelser, deras blickar alltid ett steg före bollen. Jag kände mig osäker, långsam och klumpig, men ändå lockades jag av något som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Kanske var det tempot, kanske gemenskapen, kanske ljudet av bollen som studsade mot hallgolvet och ekot av skratt och uppmuntrande rop.
Att börja spela innebandy som vuxen är som att lära sig ett nytt språk. Kroppen vet inte hur den ska röra sig, ögonen hinner inte alltid med bollen, och klubban känns mer som ett redskap än en förlängning av armen. Men varje träning blev en upptäcktsresa. Varje felpassning, varje snedstuds, varje misstag blev en möjlighet att förstå spelet, kroppen och mig själv bättre. Det fanns inget prestationskrav, bara möjligheten att spela, lära och känna glädjen i varje ögonblick.
Tempot i innebandy är intensivt, och för en nybörjare kan det kännas överväldigande (med allt från taktik till innebandy klubbor). Men snart märker man att spelet belönar nyfikenhet och engagemang. När man vågar ta emot bollen, vågar skjuta eller vågar försöka ett dribblingsförsök, belönas man med den där euforiska känslan när allt fungerar. Och ibland räcker det att bara hänga med i spelet, följa med i rytmen, och känna hur kroppen börjar förstå vad som händer innan hjärnan hinner analysera.
Utrustningen spelar en roll, men det är inte vad som gör sporten speciell. Klubban, bollen och skorna är verktyg, men magin ligger i rörelsen och samspelet. Jag har lärt mig att uppskatta de små detaljerna: ljudet när bollen träffar bladet på rätt sätt, känslan när skorna greppar golvet perfekt vid en snabb vändning, eller när en passning träffar en lagkamrat exakt där man tänkt. Det är små ögonblick av kontroll och sammanhang som bygger både självförtroende och spelglädje.
Gemenskapen är något jag inte hade väntat mig. Som nybörjare trodde jag att jag skulle vara outsider, men laget välkomnade mig direkt. Vi skrattar åt våra egna misstag, stöttar varandra när något går fel och firar varje litet framsteg som en gemensam seger. Det är en slags social dynamik som gör innebandy unikt – man blir inte bara en del av spelet, utan en del av ett kollektiv där varje individ räknas.
Det är också fascinerande hur innebandy speglar vardagen. Man måste planera sina rörelser, läsa situationer och kommunicera, ta hand om material och målvaktsutrustning. Man måste våga ta initiativ, men också kunna backa när situationen kräver det. Jag har märkt att samma färdigheter jag tränar på planen – observation, snabb anpassning, samarbete – ofta hjälper mig utanför hallen också. Innebandy blir en slags lektion i livet, med fysisk aktivitet som ram och lärdomar som följer med.
För barn och unga är lärdomarna liknande, fast med ännu mer lek och upptäckarglädje. Men för vuxna, som jag, blir sporten ett sätt att utmana sig själv på ett lekfullt sätt. Man får uppleva spänningen, pulsen och glädjen, utan pressen att prestera på högsta nivå. Och kanske är det just därför man kan bli fast – för att innebandy handlar lika mycket om känsla, närvaro och gemenskap som om poäng och mål.
Det bästa med att börja sent är att varje framsteg känns enormt. En passning som sitter, ett dribblingsförsök som lyckas, eller ett mål – allt blir en liten triumf. Och med tiden märker man att tempot inte längre skrämmer, att blicken kan följa spelet och att kroppen rör sig mer naturligt. Det är en påminnelse om att det aldrig är för sent att börja något nytt, och att glädjen ofta finns i själva upptäckten, inte bara i resultatet.
Innebandy har alltså blivit mer än en sport för mig. Det är en plats för upptäckande, lekfullhet och gemenskap. Att shoppa rätt innebandyblad. Det är ett sätt att utmana kroppen, utveckla hjärnan och träffa människor som delar samma entusiasm. Och viktigast av allt: det är ett sätt att känna sig levande, varje gång bollen rullar över golvet och laget rör sig som en helhet.
Författare
info@rawdesigns.se