När bebyggelsen styr vilket rör som går att rädda

Stockholm är byggt i lager. Under gator från 1600-talet ligger rör från 1920-talet, och i kvarter där varje källare gränsar till nästa finns sällan utrymme för grävmaskin. Det påverkar vilka metoder som överhuvudtaget går att använda när avlopp ska åtgärdas.

Relining, alltså att lägga in en ny slang inuti det gamla röret, blev populärt just därför att metoden inte kräver schaktning. Men även relining ställer krav på access, och i Stockholms innerstad är varje projekt en pusselbit där grannars väggar, träd med skyddsföreskrifter och fjärrvärmekulverter spelar roll.

Innerstadens rör slutar ofta under annans trappa

I klassiska stadsdelar från sekelskiftet 1900 är fastighetsgränserna ritade för en annan tid. Gården delades mellan byggnader, och avloppsledningarna drogs ofta tvärs genom grannens mark innan de nådde gatan.

Idag innebär det att stammen från hus A kan gå under hus B:s källare. Vill man komma åt röret för inspektion eller relining måste båda fastighetsägarna säga ja, och ibland krävs tillstånd från en tredje part om ledningen passerar kommunal mark.

I praktiken kan ett rörprojekt ta sex månader längre tid i innerstan än i villaområden utanför tullarna, enbart på grund av avtal och tillstånd. Tekniken är densamma, men juridiken och bebyggelsens geometri sätter stopp.

Källare under marknivå begränsar valet av metod

Många fastigheter i Stockholms innerstad har källare som ligger djupare än avloppsledningen. Det skapar ett omvänt fall, där vattnet skulle behöva rinna uppåt för att nå huvudledningen.

Vid relining måste man se till att det finns tillräckligt fall även efter att den nya slangen lagts in. Slangen tar några millimeter i tjocklek, och om fallet redan är minimalt kan det bli problem. Då krävs antingen pumpning eller att man gräver upp och justerar nivån på ledningen utanför huset, vilket i innerstan ofta inte är möjligt utan att riva upp gatan.

Träd och kulturskydd kan stoppa grävning helt

Stockholm har träd som är äldre än rören. I Vasastan och på Östermalm finns alléer med skyddsföreskrifter, och rotzonerna sträcker sig flera meter ut från stammen.

Vill man byta en ledning som går under ett sådant träd får man antingen ansöka om dispens, vilket kan ta ett år, eller välja en schaktfri metod. Relining är då ofta enda alternativet, men det förutsätter att röret håller tillräckligt bra för att bära den nya slangen.

Samma problem uppstår i områden med byggnadsminnen. Där kan till och med borrmaskiner i fasad kräva tillstånd från Stadsmuseet. Tillgången till arbetsytan blir då avgörande för om projektet ens är genomförbart.

Så påverkar kringliggande ledningar planeringen

Under Stockholms gator ligger fjärrvärme, fiber, vatten, el och ibland gamla gasledningar som inte är i bruk men fortfarande finns kvar. När man ska lägga in relining-slang måste man veta exakt var allt ligger, annars riskerar man att borra igenom fel rör.

Ledningskollen ger en grov bild, men den är sällan uppdaterad för fastigheter som byggts om många gånger. Då krävs markradar eller avancerad kamerainspektion innan arbetet kan börja.

I Uppsala, där bebyggelsen är tätare i vissa kvarter än på andra, ser man liknande utmaningar. Där påverkas valet av metod också av geologin, eftersom lera kan röra sig och skapa tryck på rör som ligger grunt.

När schaktfri teknik ändå kräver schakt

Relining kallas ibland för schaktfri, men det betyder inte att man aldrig gräver. För att komma åt inspektionsbrunnar eller för att skapa en ny anslutningspunkt behövs ofta mindre schakter.

I Stockholm är dessa ofta komplicerade att utföra, eftersom marken under gatan kan innehålla allt från gamla grundmurar till spårvagnsskenor. Varje schakt kräver tillstånd från Trafikkontoret, och ofta måste gatan stängas av helt under arbetstiden.

Resultatet blir att själva relining-arbetet kan ta två dagar, medan förberedelserna och tillståndshanteringen tar tre månader. Bebyggelsen sätter inte stopp för tekniken, men den styr tidsplanen.

Tillgång till arbetsyta avgör ofta mer än teknik

I moderna bostadsområden från 1960-talet och framåt finns vanligtvis utrymme för lastbil och utrustning. I Gamla stan eller längs Strandvägen är gatan ibland så smal att man måste bära utrustning för hand från närmaste parkeringsplats.

För en relining-entreprenör betyder det att varje projekt kräver förbesök och noggrann logistikplanering. Aktörer som rmrelining.se och andra som arbetar i Stockholmsregionen behöver ha utrustning som går att dela upp i mindre enheter och som klarar att hissas ner i källare via smala trapphus.

Det går, men det kostar tid. Och tid är pengar även när tekniken i sig är effektiv.

Varför grannarnas ja kan väga tyngre än teknisk lösning

I en bostadsrättsförening i innerstaden kan beslutet att genomföra relining behöva godkännas av styrelsen, stämman och ibland även av grannföreningar om ledningen är gemensam.

Även i hyreshus med en enda fastighetsägare kan grannar motsätta sig arbete som kräver tillträde till deras lägenhet eller källarförråd. Juridiskt kan ägaren ofta tvinga fram tillträde, men i praktiken blir projektet mycket enklare om alla är med från början.

Det här är ingen teknisk fråga, men det är en verklighet som alla som arbetar med rör i tät bebyggelse känner igen. Bebyggelsen är inte bara mursten och rör, den är också människor och avtal.

Höghus ställer andra krav än radhus

I höghus från rekordåren är stammarna ofta vertikala och går rakt ner genom våningsplanen. Relining av en sådan stam kan göras uppifrån eller nedifrån, men kräver tillträde till alla lägenheter längs rörets sträckning.

I radhusområden är rören oftare horisontella och går mellan fastigheterna. Där är den stora skillnaden att varje hus har egen ägare, vilket gör samordning svårare men ger samtidigt större frihet att välja tidpunkt.

Stockholms bebyggelse spänner över båda typerna, och metoden måste anpassas efter byggnadens karaktär snarare än efter rörets skick.

När kartan inte stämmer med verkligheten

Ritningar över avloppsledningar i äldre fastigheter är ofta hand ritade och har inte uppdaterats sedan 1950-talet. Det händer att man hittar rör som inte finns med på ritningen, eller att ritningen visar rör som tagits bort för decennier sedan.

I Stockholm är det vanligt att fastigheter byggts om flera gånger, och att varje ombyggnad lagt till en ny ledning utan att ta bort den gamla. Resultatet blir ett underjordiskt spagetti som måste kartläggas på nytt innan relining kan planeras.

Moderna inspektionskameror hjälper, men de kan inte se genom betong. Ibland krävs provschakt bara för att bekräfta att ritningen stämmer.

Uppsala visar samma mönster fast i mindre skala

Uppsala har liknande utmaningar i de centrala delarna. Där är bebyggelsen kanske inte lika tät som i Stockholm, men kulturskyddet är minst lika strikt och geologin innebär att lera och silt kan påverka rörens stabilitet.

Även där ser man att relining blir vanligare i takt med att tillstånd för schakt blir svårare att få. Metoden passar bra i känsliga miljöer, men kräver att fastighetsägaren har kontroll över hela rörsträckan från källare till gata.

Att välja metod utifrån var huset står

I praktiken betyder allt detta att valet av metod sällan görs utifrån teknik först. Det börjar med var fastigheten ligger, hur gammal bebyggelsen är och vad som finns runt omkring.

Relining kan vara den bästa lösningen rent tekniskt, men om man inte får tillträde eller om ritningarna saknas blir projektet omöjligt att genomföra utan omfattande förarbete. Då kan traditionell schakt ändå bli billigare, trots att det tar längre tid och kräver mer tillstånd.

Det är inte tekniken som styr, det är omgivningen. Och i Stockholm väger omgivningen tungt.